Den sista dagen är avklarad. Det var den redan i fredags visserligen, men efter en lång dag och natt så behövde jag båda fredagen och lördagen på mig att vila upp och samla kraft för att ens orka öppna datorn till något annat än serier (älskar BBT om nu någon mot förmodan missat det). Så ja, lördagen var full av bakisångest och en kropp som berättade tydligt att den inte är lika ung längre.
Det är en sån berg-och-dalbana i huvudet och känslorna idag från fredag och lördag. Fick så fina kort, lycko-önskningar, blommor och genuina kramar när jag gick hem. Det känns uppriktigt tråkigt att lämna bra människor bakom sig, men samtidigt väldigt skönt att komma bort från det som under så lång tid fått mig att tveka på mig själv och mitt ledarskap. Jag vet att jag är ung och har hela livet på mig, jag vet att många inte kommer komma till de insikter jag har idag förens om säkert 10 år, jag är stolt över mig själv att jag har tagit de besluten jag har gjort de senaste månaderna för mitt egna bästa och inte någon annans eller samhällets förväntningar.
Kvällen i fredags var så rolig. Middag på Shanti med fantastiska kollegor och en alldeles för trång bar fram till småtimmarna. Känner att mer än så är inte så värt att nämna, ni vet hur en utekväll ser ut. Men jag är glad för alla som kom och visade uppskattning in i det sista. Tack.
Svårast nu kommer vara att släppa alla tankar på jobbet, de tankarna har jag burit med mig varje vaken sekund de senaste året. Men att lämna min kollega, men framförallt vän, kvar där, kommer kännas tyngst. Mycket av våra gemensamma uppgifter kommer hon få driva själv nu, men av rena egoistiska tankar så kommer det vara sjukt tomt att inte på regelbunden basis kunna glida in på kontoret, dricka redbull och prata om allt. Jag är väldigt öppen av mig som person, men inte när det kommer till allt, jag bjuder gärna på mig själv och har inga problem att skämma ut mig, men resten av mina tankar och känslor har jag låst in längst in. Hon ser rakt igenom mig och plockar fram allt.
